Tankar åt alla håll & kanter

Är förnuft för mycket begärt?

Ett år, vid sidan av Motståndsrörelsen.

Den 25:e augusti 2012 var jag med om något som jag för alltid kommer att minnas. För människor utanför den nationella världen kan nog aldrig förstå varför jag faktiskt ser på den dagen som minnesvärd. Jag tror få kan se det speciella i att få fika ihop med Sveriges enda nationalsocialistiska motståndsrörelse tillika enligt SÄPO det största hotet mot landets säkerhet. Borde rimligtvis finnas andra grupper som är farligare men det är min åsikt som parentes. Det är nämligen inte vardagsmat att utomstående lyckas etablera den kontakt som jag gjort. Fråga mig inte varför det blivit så, för det vet inte jag. Tog iallafall till vara på förtroendet och tro jag har förvaltat min del så bra som jag kunnat.  För mig var det mycket speciellt och jag går även idag lika långt som jag gjorde då och säger att det var ett positivt möte på många sätt.

En snabb resumé om vad som skedde den dagen: Svenska Motståndsrörelsen höll en demonstration som bör gå till historien av fler sätt än ett. Dels för att de ensamma lyckades samla ett stort antal människor på en så avlägsen plats som Bollnäs rent geografiskt sett. Bara i demonstrationståget deltog över 100 personer. Utöver det fanns det sympatisörer som valde att inte gå i tåget men var på plats. Trots att vissa medier ville ge en bild av att det saknades åhörare så var det en förvånansvärt stor skara med icke nationella som drog sig dit. SMR genomförde en demonstration som jag tror förvånade alla på plats. Ni kan se själva på två klipp av flera nedan. Ni ska speciellt se klipp nummer två. Med underbara Rasta-David och Pär Öberg i en av de fredligaste och vänskapligaste debatterna som någonsin bör ha tagit plats mellan en NS-representant och en vänsteranhängare. 

Jag har lärt mig mycket sen den dagen. Fått omvärdera saker jag hade förutfattade meningar om. Tvingats erkänna att den lätthanterliga bild av både SMR och den nationella världen i sig som jag fått min näring ifrån under alla år som motståndare till nazismen har fått sig en törn. Det var så mycket enklare på 90-talet när de sprang runt med bombarjackor och en folköl i handen och knappt kunde knyta skorna. Finns säkert sådana kvar än i dag men bilden av människor som väljer att engagera sig nationalsocialistiska organisationer har förändrats markant.  Istället för att slåss med knogjärn och sparka folk med tåhättor så ser det mer ut så här idag: ( nej jag säger inte att våld inte förkommer )

Vet att många vill veta vad jag vet och vad vi pratar om. För er utomstående så ska jag bara snabbt nämna att Motståndsrörelsen inte har för vana att låta utomstående få komma så passa nära som jag gjorde den dagen. Och det var en enda dag. Varken mer eller mindre. Mitt tips för att ni ska greppa denna text är att läsa detta ( en dag med nazisterna i Bollnäs ) och även allt annat som finns i arkivet som rör den nationella världen.

Ni ska få vissa utvalda tankar som jag bär på och även få vissa vikiga bitar som är ett måste om ni ska på allvar förstå vad det är som växer i vårt samhälle. Expo i all ära, de är skickliga på att samla material och visa på vilka som är dömda för vad och måla upp en hotbild som säkerligen stämmer i mångt och mycket. Men de saknar något väsentligt. Egen erfarenhet av Motståndsrörelsen.  Ni ska få en liten bit av det jag lärt mig.

* Telefonen ringer och jag drar en suck, en riktigt djup en. Kollar numret och ser att det är en av mina nyfunna vänner som står på samma sida som mig själv politiskt. 
Svara med glad röst och vi pratar på säkert i en timme. Om allt från att hårblåsen pajade 5 minuter innan bussen gick till jobbet till att enas om att ett femte jobbskatteavdrag är mer skit än plus i våran bok.
Vi avslutar och säger att vi hörs snart igen. Jag drar återigen en suck. Kan inte riktigt släppa tanken på varför hon mitt i allt detta kallpratande kom med en till synes hastigt påkommen fråga om SMR. Tanken finns att hela samtalet gick ut på att försöka få mig att i et ögonblick av nedsatt uppmärksamhet skulle leverera svar på något man hoppas på att jag kan ha vetskap om. Känslan av att samtalet aldrig var för att jag var viktig som individ utan mer som viktig informationskälla om SMR tunnas ut och jag lämnar det..

Telefonen ringer. Jag suckar och svarar. Ytterligare en god vän, en som jag vet har kontakt med människor som skulle få en personlig orgasm om de fick sig ett hållbart uttalande om nåt scoop som rör tidigare nämnda organisation. Vi pratar och pratar. Skrattar och skojar. Vi säger hej då och knappen som avslutar samtalet trycks in. Så dyker den där känslan upp igen. Vemodet.

Jag formar en tanke i mitt huvud som jag inte tycker om. Inser att jag förutsatte att denna goda vän skulle ha en baktanke med sitt samtal, precis som det innan. Men icke. 

Kalla det en kärlekshistoria eller en romantisk flört med paranoian. 

* Något händer i mitt privatliv. En obeskrivlig smärtsam tid inleds. Än idag, ett år senare kämpar jag med att förtränga det obeskrivligt onda som hände vår familj. 

Jag behåller för mig själv vad detaljerna är. Allt ni behöver veta är att just där och då var jag ett lätt byte för rasister och fascister. Jag var som ett mogen äpplet, strax innan det faller från sin gren.

Kan erkänna att jag önskade för en kort stund att människor från just SMR skulle göra mitt lidande enkelt och missriktat. För jag var förtvivlad, hade ingen aning om vart jag skulle rikta alla negativa känslor. Det är då det är som lättast att göra misstaget och börja hata. Man ser ut sitt offer och låter den ta skott för något egentligen bara en enda person är skyldig till. Och detta var ju deras specialitet hade jag fått höra av så många de sista månaderna. Att inte bry sig om offren utan enbart tänka på vinsten man kunde göra för sin propaganda. 

Lustigt nog var det människor från just SMR som manade mig till eftertanke och lugn. Inte en enda gång, inte på minsta lilla vis försökte man få in mig på den destruktiva tankebana som borde ha varit ett gyllene tillfälle. 
Ibland förvånas man rejält när dem man förutsätter ska vara onda istället blir nyckeln till att ondska av irrationell art aldrig uppstår.

* Jag tar sonen till lekparken. Han älskar att vara i just den. Kanske för att där får vi vara ifred när skolan är stängd. Ingen annan kommer dit. Vi tycker om att få vara ifred, jag och min lilla stolthet. Nåt får mig att vända mig om. Känslan av att inte längre vara ensamma infinner sig. Ser en kille stå och titta på oss. Han fångar mitt intresse. Vem går en så varm dag klädd i svart fodrad väst tänker jag? För att inte snacka om hans pilotglasögonen som döljer halva hans ansikte. Hade det inte varit för det som sker strax där efter så hade han försvunnit ur mitt medvetande lika fort som han dök upp.

Hans hand glider ner i fickan på västen. Sakta tar han upp sin mobiltelefon. Han tittar på den, lyfter sakta på sitt huvud med de allt för stora solglasögonen och tittar rakt på mig. En blick till på mobilen innan han reser blicken mot mig och min lilla son igen och sakta så slinker mobilen ner i fickan.

Gå hem Camilla säger min mage till mig. Gå hem med pojken.

Den malplacerade killen glider runt en stund. Till synes planlöst. Jag försöker skaka av mig känslan av att något är fel med hela den här bilden. Vi återgår till vår ursprungsplan. Vi ska klättra uppför slänt och jaga Herr Ludenben. Jag och min son.
Plötsligt panikar min son och vägrar gå ett steg till. – Jag vill hem mammi säger han. NU. På en gång. Jaha säger jag, då går vi väl ner till vagnen och går hem svarar jag. Lite lättad av att slippa jaga Herr Ludenben ska erkännas. Han är för övrigt en stor spindel som bor i berget. Om nu nån inte visste det. Vänder oss om. Där står han. Killen vars hela outfit är så fel. Kanske 15 meter bort. Max. Lutad mot ett av de stora traktordäcken som då fanns där i lekparken. Vänd upp mot slänten. Där vi går.

Han måste gilla att titta på trädtoppar tänker jag och känner hur magen på allvar knyter sig. Vi småspringer hela vägen hem.

Går ett par dagar. Nere i trappen står stolthetens barnvagn. En vagn jag borde ha gjort mig av med för längesen. Men jag har en bekväm son. Och jag är en för snäll mamma. Thats it. Gillar ju även det stora förvaringsfacket vagnen har. Man får plats med ett halvt hem i det. Lovar. Går nedför trappan, stressade som vanligt för att hinna i tid till dagis. Blir stående på sista trappsteget och känner hur saker och ting börjar falla på plats. Någon har som det verkar, blivit avbruten när man plockat upp alla sakerna ur det praktiska facket och lagt ut sakerna en efter en på vagnen. Inte huller om buller. Systematiskt. Nästan så att man skulle kunna ana att man tänkt lägga tillbaka sakerna så att jag inte skulle märka att någon rotat. Men man hann inte klart.

Pratar lite i telefon. En märklig bild börjar falla på plats. Folk hatar mig mer än jag tror. Från precis alla sidor. Vad fan..

Ni minns flörten med paranoian jag nämnde tidigare?

Var inte så mycket substans i den flörten.

För plötsligt en natt så är någon på min dörr. Jag är mitt i verkligheten. Med en fiende som jag inte har ett ansikte på.
Jag vet dock med säkerhet vilka som inte är orsaken. 

* Jag pratar om en man. En man som jag förväntas hata och bekräfta att bilden av honom stämmer. Alltså bilden av en galning. En som förr rånade både banker och polisstationer. Samt är dömd för dråp. En våldsbenägen människa. Jag bekräftar att han är dömd för allt detta. Jag bekräftar att han är ledare för en militant nationalsocialistisk motståndsrörelse. Allt detta bekräftar jag. 

Ändå får jag frågan om det inte är som så att jag innerst inne är lite imponerad av honom? Vissa medarbetare för en viss alternativ media gick ännu längre. Ville påskina att jag hade nog en kärleksaffär med denna man och därför inte var objektiv. 
Vad är det jag gör då? Utöver att bekräfta allt det dåliga.

Jag berättar om en man som är karismatisk. Jag visar på att han är lika mycket människa som dig och mig. Han är intelligent och påläst. Hans ögon är inte tomma och iskalla som de ofta är hos vissa människor med hans historia. Kanske något som inte passar ihop med bilden av en dömd banrånare. Sen kanske den där lilla detaljen om att han är en skicklig konstnär stör någon. – Sluta för helvete Camilla att göra honom mänsklig! 

Kanske är jag lite imponerad av en människa som levt det liv han har. Fast imponerad är fel ord. Intresserad och fascinerad är bättre. Och jag hoppas att jag en dag får stå öga mot öga med honom igen. Klas Lund heter han förresten. 

Tyvärr måste jag dock grusa alla onda tungors förhoppning om att jag är så pass fascinerad av en våldsdömd människa och nazistledare att jag fallit och blivit en av skaran som följer. 

Ni vet. De vill inte ens ha mig med sig. Orsak: Jag delar inte deras världsbild

* Märkliga saker sker. Man blir märklig i sitt tänkande. Man tar en paus och låter hjärna och själ andas. Märkliga saker fortsätter att ske. Jag tänker, vart vänder man sig med sina konspiratoriska tankar om inte till just experterna på detta. För den bilden har jag klar för mig. De är en fet hög med foliehattar dessa killar i SMR. Besvikelsen över att bli klappad på huvudet på ett snyggt sätt och få förklarat för mig att även om det sker saker som är odemokratiska och helt klart hänger ihop med människors åsikter eller samröre med samma personer så är inte allt en stor gigantisk konspiration.

Fatta den blåsningen.

* Infiltrera!
– Jag är väl inte dum?
– Du jobbar för EXPO!
– Öh, är du dum?
– Infiltrera!
– Jag är väl inte dum?
– Du jobbar för EXPO!
– Öh, är du dum?
– Infiltrera!
– Jag är väl inte dum?
– Du jobbar för EXPO!
– Öh, är du dum?

Två sidor. Två önskemål eller förhoppningar, Kanske även till viss del oro.

Vad skulle jag fått fram om jag infiltrerat istället för att öppet ha en dialog? Att någon heilar ? Att någon använder anabola ? En annan kanske piskar på sin tjej ? Vad skulle det ge för information ? Egentligen? Tänk efter lite. Hjärnspökena om EXPO har jag slutat att ens besvara. Så dumma är dessa.

Vill ni veta om det finns vapengömmor? Låt då polisen sköta det. Kräv inte av andra at de ska riskera hela sin framtid för att ni anser det är enda rätta vägen att gå.

 

Så här har det varit. Ni har fått väl valda bitar av en enorm kaka. Mer behöver jag inte säga just nu. Ni kan tänka själva. Och jag är övertygad om att ni förstår att min poäng är att vill man ha svar så måste man söka dem själv. Och göra det utan rädsla. Våga se saker som inte riktigt stämmer med den förutfattade mening man har pga olika saker och framför allt, våga acceptera att sanningen ofta är mer än det man trodde. Viktigast är inte vad man är nyfiken på, för det kan vara allt från minigolfbanan i Tierp till utrikespolitik i form av Snowden eller kemiska vapenattacker i Syrien. Det viktigaste är att man inte nöjer sig med en källa utan alltid tänker: Vad mer kan någon annan se? För oavsett vem man frågar så finns det alltid fler nyanser av sanningen. Min sanning är aldrig någon annans.

Man måste också inse att det finns en vikt av att inte förstöra en bild som byggts upp under lång tid. För även Hitler ska ha sagt att man borde ha krossat NSDAP innan de växte sig stora.

Att avdemonisera en organisation och deras människor på det sätt jag gjort så gott jag kunnat under en lång tid är inte uppskattat. Jag har själv sett effekterna av det. Men vem vet? Kanske nåt sker i framtiden som gör att även en organisation som hemliga ( med stor modifikation ) SMR kommer att få någon form av betydelse i vårt dagliga liv. Då kan det vara bra att veta vad man slåss emot. 

4 comments on “Ett år, vid sidan av Motståndsrörelsen.

  1. Varg i Veum
    25 augusti, 2013

    Satan vad imponerad jag är av David!

    • Camilla
      25 augusti, 2013

      Det ska man vara!

      Han står där, mitt i högen av ” farligaste dödsnazisterna” och bara öser ut kärlek. Samtidigt som han så rakt och okonstlat erkänner att ” ja det finns problem. Och värre kommer det att bli .. MEN… ”
      🙂

  2. Mikael Fjord
    9 oktober, 2013

    Fan, Camilla, varför hänger du med dessa typer? Det r väl inte särskilt gångbart? Kan inte du starta nytt parti med Ehn, Kasselstrand och bunkern istället: kanske med namnet Nationalistiska Partiet (NP)?

  3. LegeNet
    10 september, 2016

    Tack, Camilla, för denna fina redogörelse.  Och nej, jag skulle inte heller ha tagits in där för vi delar ej syn på hur samhället ska se ut, men de är definitivt människor som vill väl.  Han som rotade i dina grejer var väl någon agent som en oroad makt skickat på dig, då du uppenbarligen tänker själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 augusti, 2013 by in Okategoriserade.
%d bloggare gillar detta: