Tankar åt alla håll & kanter

Är förnuft för mycket begärt?

Det mest provocerande vi äger: Yttrandefriheten

Minns när pappa och jag var på utvecklingssamtal när jag gick på högstadiet, fast då hette det rådstuga av någon konstig anledning. När turen kom till min favoritlärare Leif i kemi så sa han något som skulle komma att visa sig vara den bästa beskrivningen av mig som person någon lyckats göra. “Camilla är speciell, hon nöjer sig aldrig med det givna svaret. Hon tar allting, precis allting ett steg längre. Det är bra. Det tvingar mig som lärare att ha annat än standardsvaren redo”

Sista dagarna har som alla vet fyllts med den glädjande nyheten att de så kallade Etiopiensvenskarna äntligen släppts. Jag är precis lika glad för detta som alla andra. Även om det finns dom som hade sett att killarna fått fortsätta att sitta fängslade.

För mig personligen så har deras politisk åsikter inte haft någon som helst betydelse. Det har handlat om att journalister måste få utöva sitt arbete i sanningens namn. Även då det kräver att man måste ta till metoder som kan ifrågasättas. De fick sitt straff. Medan vi som tror på yttrandefriheten kämpade på olika sätt att ge dom vårt stöd. Till slut lyckades Bildts tysta diplomati.

Nu däremot, när grabbarna är hemma på svensk mark kan vi ta diskussionen ett steg längre. Trodde jag åtminstone i min enfald. Anders Lindberg skrev en bra ledare idag på aftonbladet som jag tycker är så bra.

Vår yttrandefrihet, tryckfrihet och ­demonstrationsfrihet har vi fått tack ­vare att någon, ofta en journalist, en gång bröt en lag. Det gällde i Sverige för hundra år sedan och det gäller i Etiopien i dag.

Precis så är det. Många var det som höll med mig och hyllade Lindbergs text. Vad bra tänkte jag, då kan jag nog ställa frågan om vi omedvetet påverkas av den politiska tillhörighet ett offer har eller inte när vi ger vårt stöd i full kraft. Speciellt då det handlar om det Lindberg själv trycker på hårt.: Yttrandefrihet, tryckfrihet och demonstrationsfrihet.

Det var som att släppa en bomb när jag på Twitter frågade:

Många svar var att Nej, vi skulle inte lyckas ge samma stöd eftersom våra egna ideologier & principer ställer sig framför och blockar det vi säger oss kämpa för. Tror att det är helt rätt. Även jag, som ofta tar detta med yttrandefrihet till en besvärlig gräns skulle nog inte med handen på hjärtat vara lika benägen att kämpa för en journalist från nationell.nu eller Realisten som för två vänsterjournalister. Så visst sjutton gör vi skillnad.

Jag passade på att fråga samme Lindberg om vad han personligen tror om min undran. Skulle media och vi andra göra skillnad? Fick ett väldigt typiskt politiker-svar som genast hyllades av en del med RT:s. Anders Lindberg gav inget svar på min raka fråga: Skulle vi göra skillnad beroende på politisk hemvistelse? Han svarar istället undvikande att pressfrihet gäller alla. Jaha? Vad betyder då det? Att media skulle ställa sig bakom en högerextrem journalist på samma sätt som en vänsterjournalist? Vad man får tolka in här i det bleka svaret är tyvärr att han indirekt svarar mig att jag har rätt, media skulle inte backa upp en högerextrem journalist på samma sätt. Sen att media belyst Villks mycket går att jämföra, men det har ändå vissa olikheter. För något säger mig att Villks inte är lika poppis längre efter sitt stöd till SION.

 

 

Vad många inte förstår är att jag inte kritiserar Johan och Martin. Dom har gjort ett jobb jag anser dom ska vara stolta över. Dom ÄR journalister. Detta handlar om vi verkligen är för yttrandefrihet och anser det ska gälla för alla solidariskt eller om vi sätter våra egna politiska åsikter före? Klara vi av att sära på ideologi och princip? Jag har ju svaret, precis som ni. Nej, det är en utopi. För vi kan flippa frågan som en pannkaka och ser då att dom på högerflanken heller aldrig skulle ta strid för en vänsterjournalists rätt till att få arbeta i säkerhet som deras egna.

Så vad ska vi lära oss? Kanske att kampen för äkta yttrandefrihet finns knappt. Vi använder oss av den som sköld när det passar våra egna intressen. Jag köper det när det handlar om privatpersoner och specifika organisationer med en tydlig inriktning. Däremot INTE från media. Punkt! Som Anders Lindberg lärde mig att man ska skriva när man tycker en diskussion är jävligt svår att ta i för att det innebär att man måste ta ställning.

5 comments on “Det mest provocerande vi äger: Yttrandefriheten

  1. Varg i Veum
    15 september, 2012

    Denna Anders satt i SVTDebatt i torsdags och påstod att han kunde ”hålla två tankar i huvudet samtidigt” själv har jag dock inte sett några bevis på det. Det är precis dom du antyder: en massa hyckleri i debatten, och då inte minst från Aftonbladets ledarskribent.

  2. conny
    15 september, 2012

    Har inte läst så värst mycket av Lindberg, men det jag läst av honom ger mig intrycket av att han är en av de mest enkelspåriga människor jag känner till. Jag anser mig ha tillräckligt mycket på fötterna för att kunna påstå att Lindberg skriver helt i egen sak. Han bryr sig inte om att det är yttrandefriheten som är viktig i sammanhanget, och skulle med all säkerhet inte nämna den om det var två journalister på högerkanten som gjort samma resa. Glöm för allt i världen inte bort att Lindberg glorifierar brottet att som utlänning ta sig in i ett land olagligt med hjälp av terrorister. Det är ett allvarligt brott och journalister står inte över lagen, även om de verkar tro det. I Lindbergs värld är det alltså okej att bryta mot lagen om brottslingens politiska tillhörighet stämmer överens med Herr Lindbergs egen.

    Journalisternas jobb är inte att skaffa information genom att bryta mot lagen, och Camilla, metoder som kan ifrågasättas är en sak, att medvetet och olagligt ta sig in i ett land är en helt annan sak. Var tydlig med det!

    Politisk tillhörighet färgar alltid av sig, det gäller även de som skriver lagarna, och upprätthåller dem. Så är det i människoland.

  3. Pingback: Presskonferensen med Martin Schibbye och Johan Persson | Nemokrati

  4. conny
    16 september, 2012

    HA HA..Vilka smörja! Jag tittade på presskonferensen med journalisterna. Journalisterna blir ”intervjuade” av sina meningsfränder. Inte en fråga av värde ställdes, men det hade jag räknat ut på förhand. En surrealistisk tillställning där huvudrollsinnehavarna emellanåt får applåder för…ja, för vad? För att de olagligt tagit sig in i ett land och med hjälp av beväpnade terrorister försökt göra nån sorts reportage om nåt de inte gillar? Jag bara frågar.

    Hela berättelsen för tankarna till Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Jag betvivlar inte ett ögonblick den fasa de utsattes för, men är det så här journalistik ska bedrivas? Att ens ”moral” får gälla som frikort att bryta mot lagar för att göra ett scoop? Vad är det mer för lagar de inte gillar och anser sig kunna bryta mot med hänvisning till sin moral?

    Och nu ska de skriva en pojkbok och bli rika? Ack ack, denna ankdamm, eller ska jag säga kvack kvack!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 15 september, 2012 by in Okategoriserade.
%d bloggare gillar detta: