Tankar åt alla håll & kanter

Är förnuft för mycket begärt?

Rättshaverism, galenskap eller åsiktsbehov?

För att förstå en så kallad rättshaverist måste man vara en själv. Och under hela mitt liv så har just ilskan (som många kallar rättshaverism) varit min musa. Det som drivit mig framåt, det som gjort att jag vaknat på morgonen sprängfylld med energi och kämparglöd. En dag vaknade jag upp och insåg att det som var min drivkraft nog inte var så där jäkla bra som jag inbillat mig i alla år när jag slagits mot väderkvarnar likt Don Quijote i modern tappning. Jag saknar mitt rättshaveristiska beteende, det händer inget längre i mitt liv. Det står still. Helt tomt och planlöst.

Men, jag gjorde själv det valet att tappa min musa. Jag insåg att en rättshaverist är effektiv och suverän när den får agera solo. Däremot i grupp så blir effekten en helt annan. Både när det gäller hur man uppfattas och motas av andra människor som inte riktigt ser på saker på samma sätt som en driven och engagerad människa gör. Man triggas också upp allt för kraftigt av att ständigt omge sig av likasinnade. Lika drivna människor som alla vill höras och synas mest skadar mer än de gör nytta. Faktiskt. Om man stannar upp och tar sig en titt omkring sig.

En obstinat person klarar oliktänkande av, då kan de även lyssna och betänka det budskap man vill framföra. Kommer det däremot 564 stycken som alla ska ropa högst oh mest kraftfullt så ryggar garanterat alla tillbaka och skriker i förfäran. Man fixar helt enkelt inte att bena ut vad man vill få sagt. För det kommer så många hårda ord Dessa hårda ord var slagkraftiga när man stod ensam, men i grupp tas dom inte emot på det sätt man önskar.

Vad sker då?

Jo, man känner sig ännu mera motarbetad och missförstådd. Helt naturligt eftersom en grupp, som tillsammans låter mycket på ett språk som är avskalat och rakt, sällan är i majoritet. Inte det minsta konstigt att man då känner sig polariserad, motarbetad, utsatt för en komplott mm. Ganska rimligt eller hur?

Kvar är dock bekymret som omger en grupp med rättshaverister. Att ingen tar dem på allvar, ingen lyssnar längre på dem. Istället för att stanna upp och ta sig en redig funderare på varför det är så lägger man i högväxeln och drar vidare med ännu högre tonläge och spottar som värsta kobran ut sitt gift på alla som inte agerar på samma sätt. Man borde vara smartare, eftersom majoriteten av dessa människor inte är odugliga och lågintelligenta. Snarare tvärsom. Men precis som i alla slutna kretsar så slutar man upp med att ta till sig nya influenser, lyssna på vad andra tycker och tänker. Man ser bara den egna sanningen som den rätta. Och död åt alla andra som inte insett ljusets svar. För att dramatisera det hela lite.

Risken är överhängande att man en dag kommer att ha eldat upp varandra så pass mycket att någon enstaka individ kommer att få en stroke och ge sig på den grupp av människor som man anser sig vara del av den gigantiska maktkonspirationen mot sanningen.

För mig personligen finns det bara en lösning på den debatt och åsiktssituation som uppstått. Det är att alla , då menar jag alla, från värsta PK-iten till den mest hysteriska rättshaveristen, stannar upp. Börjar att våga tillåta det man värnar så mycket om, att gälla för alla. Speciellt för dem man inte är ense med. Åsiktsfriheten. Med åsiktsfrihet kommer även ansvar. Tänk på det.

Naivt av mig att hoppas på att något sådant skulle kunna ske, jag vet. För läget är så spänt just nu att ingen vägrar ta första steget mot en mer sansad debatt. För ännu gäller regeln att den som kan slå hårdast mot enskild person vinner. Sakargumenten och förmågan att kompromissa är sekundär i många fall.

Vi måste förstå att ofta så är inte en rättshaverist född till det. Det är något som sker under resans gång. Att hela tiden få höra att man är rasist om man är kritisk i frågor som rör invandringen skapar till slut en omedveten rasist. Idagens läge finns det likt en lysknapp två lägen: Anti-rasist eller rasist. Man måste ikläda sig en stämpel, annars så kommer man att betraktas som en potentiell SD-anhängare som borde äta betablockerare istället för att prata om arabiseringen. Detta gör folk förbannade. Det kommer vi inte ifrån.

Som jag sagt många gånger, vi vinner inget på att frälsa redan troende och vi vinner absolut inget på att inte lyssna och ta debatten. Det är inte rätt att slå dövörat till åt en gapig människa och säga “ du är rasist, dig pratar jag inte med”. Vem har då vunnit?

Jag blev igår utnämnd till antirasistisk journalist av nättidningen Fria Tider. Många skrattade och sa att jag ska ta det som en komplimang, men jag vet ju vad man vill ha sagt: Den där Camilla hon lyssnar bara på PK-eliten. Hon är en av dem som ingår i konspirationen mot oss som vågar stå upp och säga vad andra inte vågar. Så Nej, jag tar det inte som en komplimang. Snarare ett bevis på att ingen vet vem jag är, men ännu viktigare: Man har fullständigt missat att göra det man kräver av alla andra: Att lyssna och ta till sig av det man säger i namnet av åsiktsfriheten. Den man själv värnar så starkt om.

Att vara rättshaverist är något bra många gånger. Om man lyckas att hålla fokus och inte snava in på galenskapens väg. Stanna upp vid nästa korsning, ta en fika och andas lite luft. Se er omkring, ta nya tag med samma energi men med ett helt annat arsenal av vapen för era åsikter. Då får ni kanske gehör. Och ni andra, ge dem tid att få komma till tals. Bemöt dem. Ge dem rätt när de har rätt. För ingen har faktiskt ensamrätt på den så kallade sanningen. Bitarna till pusslet måste vi hämta på många olika ställen.

För hur vi än tycker, så är det mycket kålsuperi i båda lägren.

Lite länkar som relaterar till det jag har haft i bakhuvudet när jag skrivit denna text

  1. Tryckfrihetssällskapet i Nyheter24´s version
  2. TFS:s egna version
  3. TFS på facebook
  4. Pär Ström om sitt avbokande av föreläsning hos TFS
  5. Roger Sahlström om TFS
  6. Annika Hamrud om bla TFS
Annonser

6 comments on “Rättshaverism, galenskap eller åsiktsbehov?

  1. Aktivarum
    12 mars, 2012

    Camilla:

    ”För att förstå en så kallad rättshaverist måste man vara en själv.”

    Det håller jag inte med om, jag tror heller inte någon form av empirisk vetenskap belägger att folk har lättare att ”förstå” sin egen sort. Lättare att ”hålla med”? Absolut! Men förstå? Knappast! Det är som att säga man måste spela Tennis för att kunna forska på Tennisspelare.

    Snarare är det precis tvärtom. De som själva är inblandade i debatten är vanligen helt olämpliga att bedöma debatten och vad vi behöver är utomstående forskare vars forskning bygger på observationer och empiri.

  2. Camilla
    12 mars, 2012

    Håller inte alls med dig. Vet du varför? Det är alltid väldigt enkelt att läsa i en bok hur det känns att föda barn, hur det är att ha ångest eller använda kokain. Och det som står är oftast helt korrekta fakta, men har man själv aldrig upplevt det så kan man heller aldrig påstå att man vet hur det är på riktigt.

    Sen ger jag dig rätt i att de som är mitt uppe i det inte ser vad som sker. Precis som jag skrev. Eller hur?

  3. Tornet
    12 mars, 2012

    Gäller att kunna ha en avvikande åsikt utan att bli rättshaverist. Att ha en avvikande mening i förhållande till kollektivet kan ibland föra mänskligheten framåt. Tänker på Gallileo gallilei tex.

    • Camilla
      12 mars, 2012

      Rättshaverist är ett ord man kan använda både som något positivt och negativt. För det som kännetecknar en rättshaverist är bra saker om man använder kraften på ett vettigt och bra sätt. Det ska främja något som är bra för många i det långa loppet.

      När jag använder ordet rättshaverist om mig själv så gör jag det med en stor portion självironi. Vill visa lite att ingen är bättre än någon annan, men framför allt att man kan använda sig av sina egenskaper på bättre sätt än de vägar många väljer. Mest pga kortsiktigt tänkande.

  4. conny
    12 mars, 2012

    ”Men precis som i alla slutna kretsar så slutar man upp med att ta till sig nya influenser, lyssna på vad andra tycker och tänker. Man ser bara den egna sanningen som den rätta. Och död åt alla andra som inte insett ljusets svar. För att dramatisera det hela lite.”

    Detta stycke innehåller en djup psykologisk sanning, och jag håller med till 100%.
    Jag är ute på olika politiska bloggar ganska mycket, och ofta saknar jag just det här du skriver om i detta inlägg. Jag måste erkänna att det här är ett bra inlägg, och jag skulle vilja ha en mer djuplodande debatt där meningsmotståndare fick, på ett mer ingående sätt förklara hur de menar, och varför, utan att bli påklistrade en stämpel så fort de har en åsikt som inte passar den egna.

    Så här går det till i riksdagshuset också, och när statsministern inte vill ta i SD ens med tång så sluter han sig inom sitt skal pga. psykologiska orsaker såsom prestige, förutfattade meningar osv. När vänsteraktivisterna står på stortorget och skramlar med sina nyckelknippor för att störa SD:s framträdande, så är det pga. av oförmågan att tänka utanför den slutna krets de tillhör. Den situation som nu råder, där SD av vänsteranhängarna och en majoritet av pressen samt SR och SVT utmålas som rasister utan att de bryr sig om vad de egentligen står för, beror till stor del på psykologiska orsaker.

    Att bara lyssna till varandra i den egna gruppen är att sakta begå kollektivt självmord.

    • Camilla
      13 mars, 2012

      Tack.. Jag är ingen psykolog eller expert men för mig känns det att det är just så. Och det gäller alla människor. Allt från vänster till höger. Olika religiösa samfund, bästisgrupper osv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 12 mars, 2012 by in Okategoriserade.
%d bloggare gillar detta: