Så var äntligen babyn vi väntat på född. En liten prinsessa som en dag ska ta efter sin mor som Drottning. Jag är själv mor, kanske därför man så lätt kan känna och dela deras glädje.

Grattis & välkommen till världen lilla baby

Häromdagen kom Sverigedemokraterna med ett förslag på hur man ska hantera den organiserade brottsligheten. Lite synd att detta förslag kom från just SD och inget annat parti. För som bekant så diskuteras inte det partiets förslag lika intensivt öppet som man gör med andra. Just denna fråga har jag fastnat lite för och hade önskat få se hur debatten runt förslaget skulle ha sett ut om t.ex. Moderaterna lagt fram det.

Man vill från SD:s håll närma sig USA:s modell RICO. Där har man med bra resultat lyckats slå hål på den organiserade brottsligheten genom att man enkelt förklarat inte behöver ha stenhårda bevis på att en person begått ett brott, det räcker med att kunna påvisa att en person som exempel leder en grupp kriminella. Detta eftersom det alltför sällan är de riktiga skurkarna som åker dit, utan vanligtvis de som står lägre ner i heirakin.

 ”Bra resultat” betyder att statistiken ser bra ut, och att man lyckats gripa och fängsla åtskilliga brottslingar. Det är dock omstritt hur statistiken ska läsas, eftersom lägre beviskrav också innebär att fler oskyldiga riskerar att fängslas. Vidare har nya grupper ofta fyllt tomrummen efter gamla nätverk.

Så är det, och så har det alltid varit. Det gäller det mesta om man tänker till lite. De som gör skitjobbet syns och åker dit, medan de som lyckats jobba sig upp i toppen alltid går fria. Mer eller mindre. Och vilka är de farligaste? Fotfolket eller ledarna? Självklart är det de med makt och resurser, arbetsmyror finns det alltid gott om så dessa kan offras.

Läser man SD:s förslag så är det faktiskt inte så genomskinligt populistiskt som det brukar vara. Jag blev förvånad faktiskt.
Jag påstod i en diskussion jag hade av light-format att jag tror att betydligt fler än man kanske tror skulle tycka att detta förslag var bra om det kom från ett annat parti. Jag fick lite mothugg som gjorde att jag snabbt och enkelt bad så många som möjligt att läsa förslaget och sen tala om vad de ansåg. Helt utan att bry sig om att det var SD som lagt fram det.

Nu ska denna lilla privata snabbundersökning inte tas på allvar men eftersom jag känner det 30-tal som svarade mig så kan jag åtminstone gå i god för att jag blev lite förvånad över att ingen, absolut inte en enda, sa att de ansåg att förslaget var skit och skulle kastas till vargarna. Självfallet så hade alla åsikter om olika punkter, speciellt detta med att kunna beslagta värdesaker om man t.ex. stoppas vid en rutinkontroll osv.

Så vad är det då med detta lagförslag som är så tilltalande? 

Jag tror att detta förslag skulle kunna bli tilltalande för många just för att man är så trött på att dagligen läsa om mord, misshandelsfall, utpressning och prostitution som man utan att vara insatt vet kan kopplas till just organiserade brottslingar. Man vill inte leva i ett samhälle där människor skjuts till döds. Man vill inte leva i rädslan att bli rånad i hemmet eller få ett samtal om att ens dotter blivit våldtagen.

Listan kan göras lång på rädslor vi bär på och som byggs upp successivt. Sakta men säkert så kryper den på oss.
Inte blir det heller bättre av att man går ut och berättar att Sverige lilla lagom-landet faktiskt riskerar på högsta allvar att utsättas för terroristbrott. Mest troligtvis en bombjävel som smäller när vi minst anar det en fredagseftermiddag i en galleria, eller i väntan på pendeltåget hem.

Märkte ni en sak i texten?

Saknar ni ett samband eller tycker ni att mitt resonemang höll? Finns den röda tråden kvar?

Jag inledde med att prata om organiserad brottslighet. Just det som detta lagförslag bygger på. Men väldigt snabbt, och mest troligtvis utan att många noterade det så gled jag över till att prata om brott som i regel begås av enskilda individer. Inte på något sätt organiserat. Om vi nu bortser från terrorbrott.

Där har ni orsaken.

Orsaken till att det svenska folket faktiskt skulle kunna köpa ett liknade förslag. Vad är faran med om vi skulle göra det? Finns det någon fara? Alla vill väl ha ett tryggt samhälle eller hur?

Nu tror jag i och för sig att svensken i allmänhet är väldigt trygg och mår bra. Men som jag sa tidigare: successivt kommer tyvärr otryggheten allt närmare oss alla. Inte i morgon eller nästa dag. Men ge tiden lite spelrum och fortsätter det i samma riktning som nu så sitter vi alla där.

Vi sitter där och köper oss en falsk trygghet genom lagförslag som låter bra. Och är bra. Men som med allt så finns det risker. Den fråga vi alla ska ställa oss är vad är vi beredda att offra för att få samhället lite tryggare?

Vill vi leva i ett samhälle där vi övervakas konstant? Där man riskerar att se ut som en brottsling fast man egentligen inte är det? Rättssäkerheten ni vet.

Ytterst få var det som kunde tänka tanken att SD skulle få igenom sin önskan om ett gendarmeri ’för att stoppa ungdomar i segregerade områden att kasta sten på polisen och tända eld på bilar’. Man löser inga problem genom en polisstat. Tro mig. Men hur många av er kan tänka er att människor ska kunna dömas för brott där bevisning saknas? Hur många oskyldigt dömda skulle vi då inte få?

En annan viktig fråga ni måste fundera på är vad organiserad brottslighet egentligen är. Stannar det vid öststatsmaffians trafficking, sprit & cigarettsmuggling, droghandel osv ? Eller kommer andra grupper som inte är ute efter att skada varken dig eller mig, snarare tvärsom, att kunna dömas utan bevisning bara för att de anses vara till förtret för makthavarna?

Allt man vill ha bär med sig en förlängning. Det är just denna vi alla måste nå fram till. Sen ta ställning om vi är beredda att offra vissa saker bara för att något för stunden låter väldigt bra.

Vem bestämmer vem som är olaglig imorgon? Vem är olaglig om Sverigedemokraterna får bestämma?

Jag slutar aldrig att förvånas över det solklara faktum att människor utanför SD inte lär sig vare sig hur man ska hantera partiet eller hur man ska tolka det. Speciellt inte politiker. Däremot finns det ett litet antal statsvetare samt personer som specialiserat sig på denna typ av partier samt den högerextrema världen. En person som jag tycker borde kunna SD betydligt bättre än Expo:s Daniel Poohl. För han är väldigt påläst och duktig, så varför skriver han en artikel om “Ett SD i kris”?

Kanske är det en önskan om att Sverigedemokraterna är att likställa med NyDemokrati, och att partiet ska gå samma öde till mötes som just NyD gjorde efter att hela partiet krackelerade inbördes efter valsegern.

Daniel Poohl skriver ingående om deras granskning av vad som skett i Sverigedemokraterna efter valet. Allt de kommit fram till stämmer. Det har varit en uppsjö med uteslutningar och toppstyrningen har blivit klar och tydlig, även för oss som står utanför. Förr var det bara den som var involverad i partiet som kunde se hur makten allt mer centrerades till en handfull skara med människor.

Vad man från Expos sida tycks missa eller medvetet väljer bort att se är det faktum att SD är inte i behov av en fungerande organisation på gräsrotsnivå längre. För man har noll makt utanför riksdagspolitiken. För den politik som SD bedriver är i princip omöjlig att bedriva på lokalnivå och med facit i hand så är det ju ett faktum att ytterst få kommuner har aktiva representanter från just SD i kommunfullmäktige. De sitter mest tyst faktiskt. Eller så hoppar de av eller helt enkelt skiter i att komma på dessa möten. Tiden då det behövdes människor som sprang tusentals mil i trappor för att dela ut informationsmaterial om SD är borta. Idag har man pengar.

Här har Poohl rätt.

SD lider av interna stridigheter. Man förlorar representanter i många kommuner. Kritiken mot ledningen är större än vad man faktiskt kan tro. Man låtsas vara en folkrörelse.

Men detta är inte början på Sverigedemokraternas upplösning. Jag vet att Poohl trodde att efter Utöya så skulle vi få se en tillbakagång för denna form av politiskt behov, vilket snabbt visade sig vara fel.

Sverigedemokraterna kommer att överleva precis vilken skandal som helst. Jimmie Åkesson skulle kunna bli side kick åt Miss Inga utan att partiet skulle ta skada.
Det enda som på allvar skulle kunna underminera trovärdigheten hos SD är om de planer som funnits länge på att avsätta Jimmie och hans polare från tronen. För det skulle definitivt få hela organisationen att smälta ihop. Men detta scenario är relativt otänkbart faktiskt. Även om drömmen finns hos en grupp.

Varför är då SD inte alls i kris enligt mig?

Av den så simpla anledningen att SD inte är ett parti som har en politik många längtar efter. SD är helt enkelt ett symtom på en oro som finns i samhället.

Den dagen då våra etablerade partier tar ifrån SD äganderätten på vissa frågor och på allvar tar i tu med dem så behöv inte längre partiet. Då dör det av sig själv.

Fast, jag är övertygad om att det aldrig kommer att ske. Därför kommer vi också att se SD i riksdagen under ett antal mandatperioder till.

Vad man än tycker och hoppas på när det gäller SD, så gör aldrig misstaget att se på dem som ett vanligt parti. Deras livslängd avgörs av hur resten av samhället mår.

Värt att tänka på. Även om man kanske inte vill.

EXPO: Ett Sd i kris

Den stora snackisen idag verkar vara vår käre statsministers utspel om att han vill höja pensionsåldern till 75 år. Han vill även se över CSN reglerna som idag inte gör det möjligt för någon över 54 år att studera med hjälp av deras lånesystem.

Visst låter det bra att kunna få skola om sig vid 60 och ha 15 år till i arbetslivet med en ny karriär. Frågan är bara om detta är möjligt? Redan idag vet vi hur tufft det är för äldre människor att komma in på arbetsmarknaden om man förlorat sitt jobb. Få vill anställa en +55:are av flera olika anledningar. Och redan idag saknar vi jobb till över 7% då vet jag inte ens om alla stackare som tvingas jobba för knappa pengar hos Sveriges största arbetsgivare: Fas3.

Jag tycker det är bra att människor som vill ska få jobba så länge de orkar, många känner inte att de är färdiga vid 65. Lika väl som många är helt fysiskt slut redan innan pensionsdagen kommer. Jag förstår även att vi måste jobba längre om vi ska ha ett välfärdsland. Till det krävs pengar, pengar som vi betalar via skattesedeln.

Låt oss fundera över en sak, vad sker om moderaterna slutar att sänka skatterna hela tiden? Behöver människor verkligen då tvingas till arbete i så hög ålder? Och vad ska de jobba med? Städa via RUT åt Herr Reinfeldt själv kanske?

Visst, jag kan tänka mig att jobba till jag är 75. Men då ska vi också ha ett trygghetssystem som fungerar för alla de som inte är friska eller 100% funktionsdugliga.

Idag spottar regeringen på tusentals människor när de straffas för sin sjukdom genom att bli utförsäkrade “Det måste finnas en gräns” säger förståsigpåare. Jaha, men verkligheten då svarar jag, har ni missat den? Bara för att alliansen säger att här går gränsen så blir inte alla friska. Inte heller får alla jobb. Idag handlar inget om livskvalité för dem som har det tufft av olika anledningar, allt handlar om den berömda arbetslinjen.

Många blir arbetslösa idag, men några nya jobb syns inte till. Trots regeringens fagra ord och vår näringsministers käcka attityd. Folk hamnar i Fas3.

Vet ni vad Fas3 innebär?

Man tappar successivt inkomst, till slut är den noll. Då får man gå till socialförvaltningen och ansöka om försörjningsstöd. Vilket är suveränt skyddsnät så klart, men det ska inte vara något man ska fastna i. Ändå gör många människor just detta. Och fler kommer det att bli.

För när man väl nått botten i Fas3 ser verkligheten ut så här:

• Har du hus som du köpte för 30 år sen?
• Har du en insatslägenhet med sjukt låg hyra?
• Äger du kanske en liten sommarstuga som du gärna åker till när du mår som sämst och hämtar nya krafter?
• Pensionsspara du?
• Har du ett litet nätt sparkapital som inte redan rykt under resan med Fas3?

Har du något av detta, eller andra saker som kan ge en slant om du säljer det., så förlorar du allt detta. För när du nått botten på Fas3 så ska du nämligen gräva dig ännu längre ner. Du ska förlora allt.

Jag undrar hur många skilsmässor vi kommer att få se som är direkt kopplat till vår regerings fina trygghetsnät? Och självmord. Det har vi redan kunnat läsa om tragiskt nog.

För ni vet väl att om din partner blir sjuk, och utförsäkrad kan inte hon eller han göra något annat än att låta dig betala alla räkningar och även hennes eller hans uppehälle. För något socialt skyddsnät löses inte ut till en utförsäkrad om nån annan kan betala istället.

Man blir livegen.

Och är det rätt att kommunerna som redan i många fall dras med tuffa budgetar ska tvingas betala för regeringens misslyckade satsning? De pengarna skulle istället kunna gå till vård, omsorg och skola.

En sista sak, alla ni alliansare.. Tänk på en viktig sak: Sjukdom är blocköverskridande. Och jag hoppas verkligen inte att det ni ivrar så starkt för ska drabba er en vacker dag. Det önskar jag inte ens min värsta fiende.

• DN
• Expressen, Expressen, Expressen
• Aftonbladet, Aftonbladet
• Svd, Svd

Idag har jag suttit som fastklistrad och följt två extremt viktiga hashtaggar. Den ena är #homoriot som jag ska återkomma till vid ett annat tillfälle, den andra är #Turkiet. Ni som använder Twitter måste följa den taggen. Den ger er både värdefull information men också får ni ta del av människors berättelser om hur det är att vara kurd.

Det är väldigt enkelt för oss kalla nordbor att tro att Turkiet är som vilket land som helst. Vi åker ju liksom dit på charter och festar och har skitkul med den turkiska befoklningen. Vilket vi ska fortsätta att göra, men innan vi köper nästa flygbiljett dit ska vi kanske påminna oss själva om baksidan av Turkiet. Hur de behandlar det kurdiska folket. 

Det handlar om mänskliga rättigheter som kränks å det grövsta. Turkiet vill bli en del av EU. Vilket de absolut ska få bli, men innan det sker så måste EU och alla andra politiska makthavare se till att pressa Turkiet att börja följa just de mänskliga rättigheterna.

Jag ska gör det lätt för mig, jag ska fortsätta att följa taggen #Turkiet på twitter och lära mig mer. För jag inser att jag precis som de flesta inte förstått hur illa det är. Jag hänvisar er till andra bloggare som kan så mycket mer och berättar om det på mycket bra sätt.

Många tror felaktigt att man måste ha en egen blogg eller vara ett känt namn för att kunna delta och påverka. Det är inte sant. För du drar ditt strå till stacken bara genom att ta reda på lite mer om Turkiet, och sen berätta det för en vän. Det är de små bäckarna som gör den stora floden. 

Glöm aldrig det…

• Opassande
• AbsoluteBanana
• Beelzebjörn
• Alveoarplosive
• Bawar Ismail
• David Bergström
• Enligt min Humla
• Frihetssmedjan
• Johan E Johansson
• Louise P
• Nima Dervish 
• Patrik Baltatzis
• Svarten
• Torbjörn Jerlerup
• Yami och Pandorna

Har man följt drevet mot Håkan Juholt så hade man varit hundra på att den som skulle scoopa fram namnet först skulle vara Expressens lilla nyhetsiller Niklas “FLASH” Svensson. Men då han ligger på sandstranden i Thailand och får fotmassages av frun till Jämtins kusin så tar Västerbottens Folkblad chansen.

Och de gör det med sån bravur att jag har skrattat gott idag. För tror ni att denna enormt stora nyheten lades på första sidan? Hade Niklas “FLASH” Svensson nypt den hade Expressens pressar stått på med Caps Locken rakt igenom texten som så klart skulle vara på första sidan. Men inte VF, de flashade med nyheten om “Musen i bankomaten”

Man bara måste älska dem för det!

En annan grej som varit på tapeten idag jämte offentliggörandet av sossarnas nye partiledare är att media även denna gång använts sig av en mamma.

Jag reagerade starkt under Juholt-drevet då man ringde upp hans sjuka och gamla mamma för att få kommentarer. Hon hade inget med hans roll som partiledare att göra. Man tog ingen som helst hänsyn till hur allt detta påverkade henne. Hon är trots allt i första hand Håkan Juholts mamma. Inget annat.

Jag är därför minst lika reserverad över det faktum att man även denna gång ringde en mamma. Nu var ju det i och för sig ett samtal till en mammis som är oerhört stolt över sin son och tar inte illa upp av de skriverier som följde. Hon har snabbt blivit en liten kändis på nätet som en jädra go gumma. Helt klart. Så visste ser jag skillnaden i dessa båda fall. Och visst, journalisterna gör bara sitt jobb. Det är att snabbt som ögat få tag på uppgifter som någon kan styrka. Allt för att vara före konkurrenterna. Så är branschen. Jag förstår det.

Men bara för att jag förstår innebär det inte att det alltid är okej. Även inom journalistiken måste man ha någon form av gränsdragning. Vilket jag faktiskt tar för givet att det allra flesta redaktionerna har. Men de som är villiga att gå över lik för ett scoop ger jag inte mycket för.

Vad man lätt glömmer bort är att dessa människor inte är mediatränade. Som journalist har man ett moraliskt ansvar över hur reaktionerna för och emot den som uttalat sig kan komma att bli. En del säger att det är ett fritt val att prata med en journalist eller så slänger man helt enkelt på luren. Nu är verkligheten lite annorlunda. När det där samtalet kommer till en människa som är väluppfostrad och aldrig pratat med en journalist så lär det inte ske att någon lur slängs på. Istället inger journosen ett mycket gott förtroende och man börjar prata. Om saker man borde hålla tyst om. Men man kan ju aldrig för sitt liv tro att den där trevliga människan på andra sidan luren kommer att trycka exakt allt man säger. Man inbillar sig kanske att man bara småpratar..

Nu är det på just detta sätt man faktiskt får tag på nyheter. Jag säger inte att man inte får agera på detta sättet. Men jag får inget förtroende för journalistik som blandar ihop politik med privatpersoner som direkt saknar koppling till det som är den faktiska frågan.

Som just mammor.

Journosar får ju så klart arbeta exakt så som de vill. Allt för att vara först. Jag förstår det. Och säkerligen skulle inte ens jag vara så präktigt förnuftig och moralisk om jag satt på en redaktion och skrev för mitt uppehälle. Så visst biter jag min egen svans lite lätt. Men ändå.

Mammor till partiledare ska vara fridlysta.

Så med det sagt ska jag återgå till att göra det jag egentligen borde göra. Hitta en mamma att ringa för att få information om mitt senaste intresseområde: Anonymous och allt där omkring.

På återseende!

Ps! Missa för allt i världen inte att läsa detta: Länk Och missa inte att läsa om hur Expressens Thomas Matsson ser ner på alla bloggare och icke-redaktionella skribenter. (Länk)

• SvD
• SvD
• Aftonbladet
• Mamman i ÖA
• DN
• DN
• Expressen

Det handlar om  människor  är transsexulla. Alltså födda med ett kön som mankänner hela livet inte är rätt. Ett ämne som inte är så enkelt. Varken för de människor som lider av det eller många människor runt omkring. Så denna debatt är oerhört viktig. Men vi glömmer en sak. Det är orsaken till varför partier som SD och KD är emot det. Enklaste sättet är förvisso att demonisera dem och säga att de är stenålderstänkare och inhumana. Vilket jag håller med om, men jag förstår dem till stor del. Jag är också väldigt konservativ lagd i mycket även om jag tack och lov faktiskt kan sätta det åt sidan när det gäller människors rätt till värdigt liv.

För inte så längesedan så fick jag myrkrypningar i kroppen när man pratade om Prideparaden. Kunde inte för mitt liv förstå vitsen med att tvinga heterosexuella att se på översminkade och sexuellt utmanande människor som fick all medial uppmärksamhet under ett par dagar.

Satte mig ner en dag och funderade på vad det egentligen var med Pride som störde mig så. Jag har aldrig haft några som helst tendenser till homofobi, snarare tvärsom. Det första jag insåg var att tyvärr drabbas homosexuella av fientlighet på många olika sätt, jag tänkte inte på det eftersom jag själv accepterade HBT-människor utan att ens reflektera på det. Och vad är en parad utan glamour och överdrivenhet? Inte mycket, vad skulle t.ex. Rio vara utan just det? Grejen var insåg jag ganska snabbt att det fanns en enkel lösning på problemet, att acceptera att det låg hos mig. Att det var jag som helt enkelt är torr och trist och har en personlighet som inte var kompatibel med glitter och glamour. Varför skulle jag ha rätten att förneka homosexuella sin vecka per år? Var ju bara för mig att inte delta. Så enkelt var det. Idag, ja som ni förstår så ser jag på Pride med helt andra ögon. Känns väldigt bra när man vågar ta steget utan för sin skyddade konservativa vägg.

Väldigt mycket så här är det för konservativa människor när det gäller transexualismen. Man är rädd för det eftersom man inte förstår det och man tycker det är så fel. Man saknar förmågan att våga nyansera sitt tänkande och acceptera att vi är inte lika. Tyvärr är livet betydligt mycket tuffare för en del än för oss flesta.
Vi har en skyldighet att se till att underlätta för dem som inte följer det normativa. För alla människor har rätten att vara lyckliga.

Det som nog är det största problemet angående steriliseringen av transsexuella för konservativa människor är det faktum att de tror att dessa människor vill ha två kön. De ser framför sig en kvinna som byter kön till man och vips så växer magen och ut kommer en baby. Och det “stackars” barnet har fötts av en man. Otroligt onaturligt tycker många och oroar sig för barnet. Jag kan förstå den tanken. Helt klart.

Nu är det väl som så här att för de allra flesta inom denna grupp inte alls är intresserade av att ha två kön. Utan att få möjligheten att innan en operation kunna få spara sina ägg eller spermier för att senare, på medicinsk väg kunna bli förälder till ett biologiskt barn. Och att inte förglömma, så finns det inte något krav på att genomgå medicinsk behandling vid könsbyte. Man kan även göra det bara på pappret. Och varför då tvingas att sterilisera sig?

En rättighet som de fråntas i och med tvångssteriliseringen.

Jag tror att om man pratar mer om detta faktum så skulle allt fler som känner sig obekväma med könsbyten förstå situationen mycket bättre. Det är inte längre lika onormalt eller skrämmande om man förstår detta och vet om det.

För saken är den, när många pratar om att det kommer att bli synd om barnen som har en mamma som en gång föddes som pappa så glömmer man bort en viktig pusselbit. Det faktum att det är vi andra som bestämmer om det ska bli synd om barnet eller inte. Om vi sprider runt en bild av att det är sjukt och äckligt med könsbyten och det är missfoster som genomgår dessa så lägger vi per automatik en tung börda på barnen till dessa människor. Vi, inte mamman eller pappan som bytt kön. Vi gör det med våra fördomar. Detta måste vi alla tänka på. För det är samma med barn till samkönade, det är inte de som ger barnen en tuff uppväxt. Utan samma princip gäller där, det är omgivningen som sätter ribban för vad som ska vara klassat okej eller inte.

Är det något vi anser känns onaturligt och sjukt, så är den känslan okej. Så länge man behåller den för sig själv. Vi måste acceptera i ett modernt samhälle att alla är inte stöpta i samma form, och vi får lyckligare människor om vi kan se det större perspektivet. Slänga in mer nyanser. Låta andra människor få leva sina liv, passar det inte oss kan vi enkelt lösa det genom att låta bli att titta på Pridefestivalens TV-sändningar eller tänka på att många heterosexuella barn föds dagligen världen runt tack vare tekniken som finns för inseminering osv. På samma sätt kan transsexuella få egna biologiska barn. Och vad är fel med det?

Läs mer om detta ämne för det finns många kloka röster där ute, från människor som är betydligt mer insatt än jag.

• Dags att köra över KD…
• Alliansen accepterar övergrepp
• Hyfsa debatten…
• Tvångssteriliseringarna lär avgöras av domstol

För mig är en duktig journalist lika viktig för mig som vad VM-truppen i hockey är för dig. När någon gör ett riktigt gräv och får cred för det blir jag lika glad å den personens vägnar som om det hade varit jag själv som gjort jobbet. Jag blir glad därför att jag får bevis på att någon ser till att jag får veta vad som sker här hemma eller i Sydamerikas regnskog.

Jag litar på att dessa människor ska ge mig rätt bild av verkligheten. Det är deras jobb.

Att förmedla riktiga nyheter handlar aldrig om den enskilde personen. Allt kretsar runt textens innehåll. Vi läser och vi tar in det som står, och många gånger så använder vi denna information för att ta ställning i någon specifik fråga. Eller så får vi veta att Elsa fyller 100 år och kan raskt skicka blommorna vi glömt bort. Nyheter är inte begränsat till stora löp eller scoop. Nyheter är allt från Elsas 100 årsdag till Lundin Oil affären.

Så många duktiga journalister det finns världen över, som aldrig syns men ändå påverkar oss så mycket. Vår länk ut i världen.

Tyvärr finns det de som drabbas av stjärnglansen. Helt plötsligt handlar det inte längre om att skriva riktigt bra och sanningsenliga texter, utan det handlar om namnet. Det är namnet under artikeln som ska sälja, inte texten. Och självklart ökar pressen på en stjärna att hela tiden leverera scoop. Gör man inte det så falnar snabbt stjärnglansen och någon annan het journalist ,som inte bryr sig så mycket om hur man fått tag på uppgifterna bara man får sina 15 minuter i rampljuset, kommer att ta ens plats.

Har man ett jättebehov av att få höras och synas ska man nog överväga att bli krönikör istället. Då kan man vända och vrida på uppgifter lite så som det passar en själv. Man kan ta sig rätten att ta ut svängarna på ett helt annat sätt.

För det är faktiskt som så, en journalist ska aldrig skapa rubrikerna. Han ska se till att ge sina läsare en korrekt och sann bild av verkligheten även om det går emot hans personliga åsikt.

Annars kan man ju som jag sa, bli krönikör. Eller göra som jag, skaffa dig en wordpressblogg. Man tjänar i och för sig inga sexsiffriga summor på att sälja sin domän eftersom man inte äger den. Men vinkla, vrida och scoopa när det inte finns scoop kan man då fritt göra.

Så här ser jag på journalisternas roll i samhället. Och jag är så glad över att få visar sig vara villiga att ge mig falsk bild av verkligheten.

Igår fick en s.k stjärnjournalist skämmas lite. Det är expressens Niklas Svensson som uppenbarligen gått in för att se till att skapa nyheter som inte finns, han kör det gamla tricket “Som du frågar får du svar”. Jag anser att det är skamligt av en journalist med hans status att medvetet vinkla sin enkät till socialdemokrater på det sättet han gjort. Jag ska inte gå in närmare på det utan ber er läsa vad andra redan skrivit om det så mycket bättre. Här Här Här Häroch Här

Niklas Svensson visar även på en översittarattityd som förvånar mig. Han blockade mig (en helt vanlig nobody) från Twitter igår, efter att jag ifrågasatte hans trovärdighet. Eller kanske berodde det på det jag skrivit tidigare om honom? (länk) Ingen större grej, blocka på Twitter får vem som helst göra. Men märkligt att han inte har några argument för sin form av journalistik.

Tyvärr verkar det även som om Nicklas Svensson kastar sten i glashus, 2006 blev han avstängd från sin tjänst på Expressen efter att han erkänt spionage. Det ni. Vilken seriös stjärnreporter han är. (Länk) 

Ni som har honom som vän på Facebook kan ju även läsa hur han kallar sossar för “bittra” på grund av hans tveksamma scoop om förtroende mot Juholt.

Jag vet inte, men för mig är detta en stor grej. För när det gäller politik vill inte jag bli vilseledd av en journalist eller likaväl hans tidning. En sak är att politiker kör fulspel och försöker vinna pluspoäng på såna här sätt, men en journalist ska alltid vara objektiv. Annars finns det nog lediga krönikör-spalter.

Är man t.ex. som just Cissi Wallin påpekade själv förälder borde man ha större förståelse för andra barns svårigheter. Men det är vår tids stora dilemma, allt för många saknar de mest elementära kunskaperna om ADD/ADHD och andra neuropsykologiska diagnoser. Vilket är farligt, för det är vi vuxna som lär våra barn att endera förstå sina vänner eller idiotförklara dem på ren och brutal svenska.

När jag väl hade lugnat ner mig får jag nästa utbrott. I exakt samma ämne. Läste en nyhetskrönika på DN skriven av Nathan Shachar som cementerade all världens mest ignoranta vaneföreställningar om diagnoser av detta slag. Att en vuxen människa, som borde ha mer förståelse och kunskaper, sätter sig och skriver en krönika för en stor tidning som DN full med anledningar till att skapa ännu fler negativa föreställningar om barn och vuxna med neuropsykologiska diagnoser.

Han kallar diagnoseringen för humbug och är egentligen bara ett påfund för att få sälja mer droger, allt för att gynna de giriga läkemedelsbolagen.

Nathan S skriver att ADHD är bara vanligt kännetecken på unga pojkar som har lite spring i benen och vem glömmer inte en penna då och då?

“ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess definition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Definitionen är en katalog över allt som kännetecknar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga. ”

Han börjar nu även att prata om Gud. Barn är enligt Nathan S inte skapta att sitta stilla en hel skoldag, vilket jag kan hålla med om. Men att vi valt att hitta på diagnoser för att kunna medicinera våra barn med amfetaminliknande preparat enbart för tre starka krafter har demoniserats och hånats sönder enligt Nathan S åsikt får mig att explodera. Familjen, Gud och skolan är lösningen på ADHD -problematiken enligt denna man.

”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och fö¨r att slippa se eländet drogar vi friska barn. ”

Herre Jisses människa! I vilken tid lever du? Var det verkligen lösningen då man förr agade barn som led av koncentrationssvårigheter eller hade ett helt annat sätt att tänka på? Vilket är typiskt för ADHD-are. Man tar in alla tänkbar information, men kan inte selektera ut det som är viktigast. Man har en hjärnaktivitet som går på högvarv konstant. Vilket jag anser är superbra, så länge man möts av förståelse och hjälp. Dessa barn och vuxna med diagnoser behöver ingen präst som skrämmer skiten ur dem med ord från bibeln eller en pappa eller lärare som tar fram svångremmen när något blivit fel. Vilket det blir konstant i en ADHD-värld.

Jag vill istället prisa Gud som gav forskarna denna upptäckt, att det går att få hjälp. Att även dessa människor kan få struktur och harmoni i sina stressade liv utan att varken skämmas eller bli utsatta för kränkningar.

Tack vare uppkomsten av diagnosering vid neuropsykiska tillstånd slipper många människor idag självmedicinera sig eller leva destruktiva liv. Barn får en chans att verkligen briljera i skolan, istället för att vara klassade som klassens bråkstake.

Vi kommer att få miljontals friska och kreativa människor i framtiden, som utan forskningens hjälp skulle ha mått väldigt dåligt. Och farit illa.

Den tid som Nathan S pratar om är tack och lov förbi. Kyrkan, skolan och familjen är inga stränga auktoritärer längre som vi ska vara rädda för och på det sättet lyckas sitta still på stolen i skolan och hålla reda på våra sudd.

I en familj ska man känna sig trygg.

I kyrkan ska man kunna få känna frid.

I skolan ska man veta att man får all tänkbar hjälp och stöttning, både som elev och som förälder om man har en diagnos. Vilket tyvärr allt för ofta fallerar. Skolorna saknar både kompetens och/eller möjligheter.

Det hade varit hundra gånger bättre om DN:s nyhetskrönikör hade fått lufta sig om det dilemmat istället. Men nu fick han sprida sina förvrängda illusioner om att barn och vuxna med ADHD är påhittade.

Glöm aldrig bort: En människa är aldrig en diagnos. Det är en underbar individ med största möjliga potentialen så länge kunskapen finns hos bemötaren.

Sen anser jag att ni som verkligen vill veta mer och förstå detta bättre ska börja läsa bloggen Victorias ADHD-blogg

Debattklimatet har hårdnat på fler än ett sätt. Om man är som mig, en internetråtta så märks det väldigt tydligt. För det är faktiskt på nätet som den största aktiviteten tar plats, man når ut till så otroligt många och antalet forum för detta är till synes ändlöst.

För mig är åsikts och yttrandefrihet det viktigaste som finns. Skulle aldrig drömma om att försöka ta ifrån någon dennes rätt att se på saker och ting på sitt sätt. Även om jag så klart inte håller tyst med vad jag tror är medelvägen. För det har jag insett, det finns inget optimalt eller 100% tvärsäker lösning från någon front. Inser vi inte det så kommer problemen bara att öka.

Jag kan dock inte acceptera att man framför sina åsikter genom hot eller våld. Vare sig man är höger eller vänster.

Om ni som är lika intresserade som mig av politik och dess spelplan tillika spelpjäser (folk) så vet ni att den grupp som tillhör den hårdaste och mest villiga att argumentera totalt nyansfritt ofta och gärna talar om hur förföljda de är på grund av sina åsikter. De agerar sjukt ofta anonymt (vilket de är i sin fulla rätt att göra) och hävdar att det är ett måste annars så kommer AFA och tar dem. Fast på senare tid har det blivit lite mindre AFA och väldigt mycket mer Expo.

Vilket i och för sig inte är det minsta konstigt. Expo är ju den organisation som fått mest utrymme i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet. Det man vill veta om dessa frågor och andra saker om högerextrema rörelser har ett guldarkiv där. Jag beundrar verkligen alla de som på ett eller annat sätt är involverade i deras arbete, för utan det skulle världen vara betydligt mycket svartare och hårdare.

Varför är då Expo ett sånt stort hot mot människorna som t.ex. röstar SD eller tillhör någon gruppering som klassas som högerextrem eller även nazistisk?

Kunskapen om dem så klart. Och deras förmåga att nå ut med den. Efter Utöya har fokus riktats mer mot organisationen än vad man som vanlig Svensson uppfattade det. I styrelsen för Expo återfinner vi mängder med kända namn. Robert Aschberg är tillsammans med förra (S)-ledaren Mona Sahlin två tunga namn. Självfallet så ökar detta Expos räckvidd. Inget snack om saken.

Jag kan förstå speciellt Sverigedemokraternas frustration att alltid vara påpassade av Expos granskning. För de är varken högerextrema eller nazister. Och själfallet går man i försvarsställning när man blir anklagad för att ha en snedvriden människosyn osv. Men jag är övertygad om att 99% av alla aktiva Sverigedemokrater vet varför Expo granskar dem, även om det ogillas. De gillar läget mer eller mindre. Om inget annat så har de ju sin Avpixlat sajt som motpol.

Nu ska jag försöka återknyta till det jag inledde med, det faktum att jag ser en tydlig tendens på nätet att de antimuslimska och invandringskritiska krafterna har börjar agera annorlunda. Man har någon form av löst sammansatt organisation i frågan om vem som är Sveriges fiende nummer ett. Vem som är största hotet för en seger mot mångkulturisterna?

Expo.

Och Expos alla medarbetare. Det finns en sajt som är relativt ny. Den har mycket konkret information får man ju tillstå. Men frågan är vad syftet är med dessa namn och adressuppgifter? Varför pratas det i olka hörn om adresser till dessa personer istället för argument som kan bevisa att Expo har fel?

Dessa anonyma människor beskriver sig själva som utsatta och förföljda. Men ingen tanke på att alla vi som uttrycker våra åsikter på ett eller annat sätt, helt öppet, med namn och bild faktiskt är i en stor riskzon för att bli attackerade? Vi hotas ofta. För att vi står för våra åsikter. Vi skriver eller gör radioprogram om de grupper som påstår sig vara förföljda pga åsikt, och blir hotade av just dessa.

Fegheten när den är som bäst eller hur?

Personligen har jag stor tolerans, för jag förstår dessa människor bättre än vad de tror. Och jag har inget behov av att jaga dem eller frånta dem rätten till sina åsikter. Jag för mer än gärna normala samtal i evigheter med dem om tillfälle ges. Men frågan jag ställer mig, är de medvetna om vilken sekterisk värld de satt sig i? Även om de flesta öser ur sig skiten de bär på och stänger av skärmen och allt är bra, så gör inte alla det. Ni måste tänka på att det kommer alltid att finnas någon som Ander B Breivik där ute, som är hungrig efter ilska och hat, han eller hon köper det som skrivs på exempelvis Expomakt.

“Aftonbladets ledande krönikör och Expos ansvarige utgivare driver en fruktad underrättelsetjänst”

Granska Expo, granska hela världen. Det är er fulla rätt. Men se för fan till att inte skapa hjärnspöken som inte finns. Tänk på att är du inte villig att dela konsekvenserna ska du heller inte så frön till hat.